I Ryssland gör nu president Putin sitt yttersta för att få full kontroll över hela det ryska samhället, inklusive de ryska kyrkorna. Allt ska strömlinjeformas så att han så smidigt som möjligt ska kunna föra Ryssland dit han vill. Organisationer eller kyrkor som sätter sig på tvären måste tyglas och kontrolleras. De får gärna existera , bara de inte är obekväma genom att sätta sig emot det som statsmakten (läsPutin) har bestämt.
När det gäller svensk kristenhet så är det inte statsmakten, utan kyrkoledare som vill genomföra samma strömlinjeformning av kyrkorna som i Ryssland. Just nu  pågår ett intensivt arbete för att forma en stor ekumenisk kyrka som inte kommer att vara obekväm i frågor som har att göra med t.ex.  homosexuell livsstil, abortfrågan, synen på EU -  för att bara ta några exempel. Ja, en kyrka som inte ska avvisa idéen om att
alla religioner ska samlas i en ny allmän religion där Jesus bara är en religionsfigur bland andra.
Bland svenska kyrkoledare är Ulf Ekman snart ensam om att ha en förkunnelse som har ett profetiskt perspektiv och klarsynthet, en djup respekt för vad Bibeln undervisar och säger i moralfrågor såväl som i de stora eskatologiska frågorna. Den folkväckelse vi såväl behöver kan förmodligen inte komma innan kyrkoledarna vänder om från det avfall och den världsanpassning  man gått in i. Guds församling ska inte vara strömlinjeformad med världen och det som där är opportunt , men väl strömlinjeformad med Guds Ande och Bibelordet. Min bön och längtan är att Jesus Kristus ska uppväcka en församling, över alla samfundsnamn, som i sina respektive samfund utgör en församling, Kristi Brud, som med kraft och mod visar sin kärlek till Jesus. En församling som hatar synden och älskar syndarna. Vi behöver en enhet som ingen människa organiserat fram, men som Guds Ande fört samman. Detta kommer att ske med hast och på ett sätt som ingen kunnat förutse.

Berndt Isaksson
Metodistpastor
Vetlanda
pastorisaksson@privat.utfors.se

 

oOo

 

De attacker vi sett på minoritetsreligioner de sista åren låter i många fall som ekon av ett mörkt förgånget.

Idag har vi "hjärntvätt och masshysterisk dyrkan". För några hundra år sedan hade vi personer som kunde skada människor genom trolldom så att de förlorade hälsan, och på vilka man kunde se vad de dyrkade genom det märke, stigma diaboli (djävulsmärket), de hade i pannan.

Idag sägs det att man "hamnar i total beroendeställning till rörelsen". Då spred sig trolldomsraseriet som en löpeld genom Sverige. Smittan bara fortsatte att sprida sig trots alla motåtgärder (avrättningar) och snart fanns det i varje by personer som var helt i djävulens våld.

Idag påstås vissa grupper och personer på något mystiskt hemlighetsfullt sätt syssla med "otillbörligt utnyttjande av metoder ägnade åt att påverka annans fria vilja". Då kunde trollkarlarna ta livet av sina ovänner genom att forma träfigurer som blivit döpta med fiendens namn. Genom att slå en spik i träfigurens huvud kunde de döda ovännen på långt håll.

Idag har man "helt förlorat makten över sin egen fria vilja". Då var man helt i djävulens våld och utan att man själv egentligen ville det så förde man varje natt barn till Blåkulla.

Idag lär det finnas rörelser som "kräver blind lydnad och fullständig underkastelse", liksom det då var den onde som krävde samma sak. Idag kommer argumenten från den s.k. antisektrörelsen med stöd av vissa biologiska psykiatriker. Igår lades argumenten fram i inkvisitionens handbok, Malleus Maleficarum, Häxhammaren.

Är minoritetsreligioner idag försiktiga och tillbakadragna blir de genast "hemliga, slutna grupper" och om de går ut på gator och torg så sysslar de med "aggressiv marknadsföring". Ibland är samma grupp på något oförklarligt sätt både det ena och det andra samtidigt. Trollkarlarna och häxorna betecknades, med lite annat ordval, på samma sätt.

Likheten mellan nutida antisektrörelsers agerande och forna tiders häxprocesser är slående. På 1600-talet fick häxorna en sista chans. Om de bara erkände allt innan de halshöggs, även om de ibland behövde en del "fysisk övertalning" (tortyr) för att förstå detta sitt bästa, kunde deras själar räddas. När de nyandliga idag fås att avsäga sig sin tro går det under namnet deprogrammering och ingredienserna i denna metod är berövande av sömn och mat och annan fysisk och psykisk pennalism. Dock måste det sägas att halshuggning inte är del av proceduren.

Man kan förstå att kvinnorna förr i tiden måste ha fått vissa psykiska problem av att erkänna att de varje natt förde barn till blåkulla, att de med hjälp av mystiska krafter tjuvmjölkade andras kor och genom trolldomskonst fördärvade åkrar, boskap, jakt och fiske - även om dessa problem av förståeliga skäl inte kunde iakttas särskilt länge. Det är heller inte särskilt svårt att förstå att personer som med fysiskt och psykiskt våld fåtts att avsäga sig sina gamla lojaliteter kan må ganska dåligt efteråt.

Men på samma sätt som de gamla häxornas psykiska problem upphörde när förföljelserna slutade kommer dessa problem för människor i minoritetsreligioner att upphöra när antisektrörelsens skrämselpropaganda och deprogrammeringar upphör.

oOo

Sektism

När vi nu närmar oss det 3:e millenniet och statskyrkan, med 1600-åriga rötter, som sträcker sig tillbaka i romartiden, inte längre kommer att vara statskyrka finns anledning för djupare reflektioner angående begreppet religionsfrihet.

Hela västvärlden, med undantag från mindre lokala skillnader kan sägas vara på U-landsmässig nivå avseende religionsfrihet, inte minst också Sverige.

Vi är i stort sett vana vid att det politiska och religiösa livet, långt tillbaka i historien varit förenade och gått hand i hand.

Detta kan sägas ha "fastnat i generna" på mer än ett sätt.

Nåde den av våra förfäder som t.ex. inte kunde sin katekes, det kunde leda till spö- eller offentligt skamstraff.

Kritik, etc. av eventuella nya religioner och/eller religionsriktningar har inte omfattats av sådana maktutövningens instrument. Det har varit tillåtet att ta ut sin hämnd på dessa – istället.

Förhållandet borde ju rimligen istället vara det motsatta, och sådana exempel på politiskt förankrade religionsutövningar borde rätteligen bära skulden för det hat mot religion, som på detta sätt byggts upp.

Hur många religioner och/eller religionsriktningar har det funnits i mänsklighetens historia? 100-tals? 1000-tals? 100 000-tals eller ännu fler?

Samtliga utom den allra första (som f.ö. förmodligen för längesedan är utdöd) har någon gång av någon föregående religion betraktats nedlåtande som "sekt". Har denna föregående religion haft en stark politisk förankring har denna sektidé fått starkt fotfäste i samhället.

Ordet "sekt" betydde från början, helt enkelt religionsriktning, men används idag mest som skällsord för nya religioner och/eller religionsriktningar.

Utan minsta tanke på alla de människor, som omfattas.

Är det t.ex. meningen att man inte skall kunna studera och ta del av en ny religion, eller nya religiösa idésamlingar, utan att nedvärderande bli ansedd som sektmedlem?

Det är ganska lätt att inse varför företrädare för en viss etablerad religion eller religiös rörelse gärna klassar andra religioner som sekter (om inte de andra religionerna har nationellt stöd bakom sig, vilket gör att man av politiska skäl talar om religion och inte sekt). Huruvida en religion är en religion eller en sekt har alltså i hög grad varit beroende av den politiska förankringen.

Bl.a. var ju kristendomen från början en Judisk sekt och Protestantismen en Luthersk sekt.

För hundra år sedan betraktades bl.a. Metodistkyrkan, Baptistkyrkan, Pingstkyrkan och Frälsningsarmén som sekter.

Vad i framtiden säger att Svenska Kyrkan inte också skulle vara en "sekt"?

Många nya religiösa inriktningar och religioner har fötts under 1900-talet och sannolikt blir det ännu fler under 2000-talet.

I takt med att den kristna kyrkan under 1900-talet tappat sitt politiska grepp, har politiska anti-religiösa riktningar dykt upp och också i stort sett försvunnit. Ett klimax av religionsförföljelse i vår västerländska historia fick ju sitt slut 1945. De kommunistiska, anti-religiösa idéerna i Sovjet har levt kvar lite längre.

Rester av dessa anti-religiösa ideologier har på senare tid dykt upp i politiskt och religiöst obundna anti-religiösa rörelser, såsom FRI och ROS.

På grund av invanda tankegångar avseende religion och dess förankring i den politiska makten och kryddat med fördomar, har alltså dessa vunnit ett visst gehör hos media och allmänhet, genom att friskt svinga sin sektstämpel.

Ett otal vetenskapliga undersökningar visar att vad FRI och ROS. förment om "sekter" har föga grund.

Även om det hittills inte finns ord för detta anti-religiösa synsätt och dess verksamhet, är det hög tid att företeelsen får ett namn; sektism.

Analogt med rasism, torde väl sektism ha sin självskrivna betydelse.

Dess synsätt och verksamhet är sålunda sektistiskt, medlemmarna och anhängarna är sektister.

Själva påstår de naturligtvis något annat. Vissa anger sig t.ex. vara kristna och medlemmar i Svenska Kyrkan, men i så fall är ju verksamheten bara smutskastning av konkurrenterna.

De påstår sig handla utifrån medmänsklig omtanke, men få fall av deras avprogrammeringsaktiviteter uppfattas så. Många fall har t.o.m. blivit polisanmälda och föremål för bl.a. fängelsedomar av sektister.

Deras offentliga framträdanden och information är i huvudsak desinformativ, och består till största delen av propagandistiska lögner.

Enligt sektismen är t.ex. "sekterna" ett hot mot demokratin, p.g.a. av att "sekten" ofta förespråkar total underkastelse till förmån för någon "karismatisk ledare".

Knappast någon person blir känd, som ledare eller eljest, utan att ha karisma, eller att vara karismatisk. Att detta, i sig skulle vara något negativt, bara för att det är frågan om religion, står naturligtvis enbart för sektisten själv.

Om religion och stat är åtskilda lär väl knappast någon religiös idé kunna inskränka eller hota demokratin.

Religionsfrihet är en självklar del i ett demokratiskt samhälle. Då sektismen riktar sig mot i första hand religiösa minoriteter, är det i själva verket, just religionsfriheten och demokratin sektismen själv hotar.

Ordförklaringar:

protestantism: En på 1500-talet uppdykande gren inom den kristna katolska kyrkan. P:s grundare är Martin Luther och i Sverige infördes p av Gustav Wasa. Historieforskare anser att den främsta anledningen till p:s införande i Sverige var att till staten kunna reducera den katolska kyrkans rikedomar och makt. Gustav Wasa lade också grunden till det "moderna" Sverige, och även Sveriges stormaktstid i Europa.

förment: påstått, inbillat.

sektism: att nedvärdera en individ, eller en grupp, p.g.a. dennes religiösa uppfattning. S bygger på en nedvärderande sektidé, samt har starka inslag av religionsförföljelse.

desinformativ: avsiktligt vilseledande.

propagandistiska: av propaganda – intensiv påverkan (speciellt genom massmedia), för att vinna anhängare.

eljest: annars, på annat sätt.