Den franska
anti-sektlagen
- Sektpsykos i Västeuropa

Text: Stig Andreasson

Antalet religiösa sekter, österländska religionsformer och nyandliga riktningar har utan tvekan ökat i hela Västeuropa under de senaste årtiondena. Några av dessa religiösa sammanslutningar har varit orsak till stora mänskliga tragedier, som t.ex. kollektiva självmordshandlingar.

Det har också hänt att de som blivit medlemmar i en eller annan nyandlig rörelse totalt avskurits från all kontakt med sina familjer. Andra har som följd av religiös indoktrinering hamnat hos psykiatriker och psykologer för långvarig terapi. Allt detta har skapat en sorts ”sektpsykos” i en stor del av Västeuropa. Allt som är nytt och allt som avviker från den officiella religionens mönster blir sett på med stor misstro.

Själva ordet ”sekt” uttrycker i sig självt något skadligt och farligt. Den grupp som får sektstämpeln på sig blir betraktad som en farlig fiende till landets kultur och den allmänna religiösa strukturen.

Kartläggning av
sekter i Frankrike

För att råda bot på sektproblemet tillsatte det franska parlamentet år 1996 en arbetsgrupp, som skulle utarbeta en rapport över sekternas aktiviteter i landet. I varje franskt län finns en speciell avdelning av Polismyndigheten, som kallas ”Renseignements généraux” (Allmänna upplysningar). På deras kontor finns det sedan åtskilliga år en polisinspektör som bl. a. har den speciella uppgiften att kartlägga områdets religiösa struktur.

 

Alain Vivien, fransk sektbekämpare

Personligen har jag faktiskt en del roliga minnen från den tid då vi bodde i Albi i sydvästra Frankrike. Eftersom Albi är länshuvudstad var det en polisinspektör på stadens poliskontor som skulle kartlägga länets religiösa situation. I likhet med många av sina kolleger var han väl närmast en religiös analfabet, men han var en trevlig herre som ofta uppsökte oss för att få lite förklaring på vad olika religiösa riktningar egentligen stod för. Han var tacksam för hjälpen och gjorde oss många gentjänster då det gällde administrativa frågor.

Rapporten från parlamentets arbetsgrupp skulle bygga på de upplysningar som polisinspektörerna ute i länen hade samlat in. Men de flesta gjorde sig nog åtskilligt mindre möda att korrekt kartlägga de religiösa minoriteternas tro och livssyn än vad vår vän polisinspektören i Albi gjorde. Följden blev att rapporten hade ett väldigt svagt underlag. Man fick hjälp av ”La Gendarmerie,” som ju är ansvarig för medborgarnas säkerhet och som också är vägpolis samt naturligtvis både bötfäller och arresterar lagöverträdare. Att en del av de många, som åkt fast för fortkörning, varit ansvariga för trafikolyckor eller ännu allvarligare förseelse, hörde hemma i någon religiös minoritetsgrupp, är väl ganska naturligt. Men inte kunde ordnings- och vägpolis hjälpa till att förklara vad religiösa minoriteter stod för.

Rapporten, som skulle bygga på verkliga fakta, blev skriven nästan i panik, för tiden var kort och det hela blev därför ett hastverk. Resultatet blev i alla fall att man publicerade en lista på 173 rörelser och grupper, som ansågs vara sekter.

Ingen definition
av begreppet sekt

Den uppmärksammade listan över landets sekter gjordes faktiskt utan att man ens försökte ge en tydlig förklaring på vad en sekt egentligen är för någonting. Det är sant att detta ord är svårt att definiera. I vanliga fall används ordet ”sekt” för att beteckna religiösa minoriteter. Vi kommer kanske tillbaka till just den problematiken vid ett annat tillfälle. Just nu vill vi bara understryka det anmärkningsvärda faktum att man alltså kan sektstämpla religiösa minoriteter utan att redogöra för vad man lägger in i begreppet.

Staten kan med andra ord sätta en nedsättande stämpel på en grupp människor utan att förklara varför! Vi tycks vara på väg tillbaka till de sk mörka århundradena. Staten och officiell religion skall bestämma vad folk skall tro. De som har en annan syn får genast den nedsättande sektstämpeln på sig.

Kommissionen för
sekternas bekämpande

Som en följd av den mycket oklara rapporten från parlamentets arbetsgrupp bildades 1998 en interministeriell kommission i Frankrike vars mål är att bekämpa sekterna i landet. Officiellt kallas den en ”Interministeriell mission för sekternas bekämpande”, förkortat till de franska initialerna MILS. Dess president och ledare, Alain Vivien, har gjort sig känd för sin totala ovilja att alls dialogera med de grupper som redan blivit sektstämplade.

MILS har även gjort en del ingripanden som klart strider mot religionsfriheten och de mänskliga rättigheterna. Dess agerande har skapat stor oro i internationella kretsar. Aaron Rhodes, som är ledare för en av de mest respekterade internationella organisationerna för mänskliga rättigheter, nämligen den som har sitt säte i Helsinki, skrev ett skarpt brev till MILS president Alain Vivien i följande ordalag:

”Jag känner mig besvärad å Edra vägnar och å Edra franska medborgares vägnar på grund av de metoder Ni använder för att angiva och misstänkliggöra grupper. Det hela påminner om de metoder som använts av totalitära och degraderade stater.”

Doktor Jeremy Gunn, känd författare innanför Den internationella Kommissionen för religionsfrihet, skriver:

”Under de senaste åren har den franska nationalförsamlingen publicerat rapporter, som är fulla av förutfattade meningar om det man kallar ”sekter” och vars innehåll är speciellt chockerande på grund av sin totala avsaknad av sakliga fakta.”

Andra framstående internationella ledare och organisationer har yttrat sig i samma riktning.

Kriminalisering av
religiösa minoriteter

Så sent som i juni 2001 antog det franska parlamentet en lag som populärt kallas ”Picard-lagen” därför att den bygger på ett lagförslag framfört av parlamentsledamoten Catherine Picard. Denna lag, som saknar motstycke i det moderna Frankrikes historia, ger staten diktatorisk makt att kriminalisera religiösa grupper och filosofiska riktningar samt att upplösa dem. Det räcker att en eller flera medlemmar av en religiös grupp kommer i klammeri med rättvisan, bara för ganska obetydliga förseelser, för att hela gruppen skall kunna upplösas genom ingripande från statsmakten.

 

"Frihet, jämlikhet och broderskap", men inte för de små sekterna.

Den mest chockerande delen av ”Picard-lagen” är utan tvekan kriminaliseringen av det man kallar ”mental manipulation”. Detta dunkla begrepp får ingen förklaring och är förresten ännu svårare att förklara än begreppet ”sekt”. Man menar tydligen att sekter manipulerar folk mentalt genom sin propaganda och detta är nu straffbart. Denna besynnerliga lag har gett upphov till starka reaktioner. Vi skall ta med ett par av dem. Presidenten i franska protestantiska federationen skriver:

”Var går gränsen mellan övertygande framställning, brinnande predikan och mental manipulation? Jag väntar på att man ger oss en precisering av vad mental manipulering är för någonting. Kanske kan jag själv en dag bli misstänkliggjord?”

Den stora franska dagstidningen Le Figaro skrev den 23 juni 2001 ett inlägg som visar att den katolska kyrkan mycket väl kan betraktas som den första religiösa grupp som borde kunna anklagas för mental manipulation. Vi citerar:

”En ung flicka, som valt att leva avskild från världen, som gjort avkall på alla sina ägodelar, till och med sina kläder, låtit klippa sitt hår, som utan att klaga arbetar hårt utan minsta lön och som står upp flera gånger under natten för att recitera inlärda texter som hon kan utantill – kan hon inte en dag betraktas som offer för en organisation som bedriver mental manipulation? Det är emellertid på det sättet Carmelitsystrarna lever!”

Detta är tänkvärda ord. Carmelitorden hör till de strängaste katolska nunneordnarna. Hur skall man kunna rättfärdiga att man dömer religiösa minoriteter som vinner anhängare genom sin förkunnelse medan den katolska kyrkas munk- och nunneordnar går fria?

Det är också mycket anmärkningsvärt att politiska partier ställs utanför möjligheten att anklagas för mental manipulation. Politikerna har sett till att de själva är väl skyddade, för det heter i lagen att kriminalisering av mental manipulation inte gäller ”politiska partier som kämpar för politiska åsikter.” Teoretiskt är det alltså fullt möjligt för de mest extrema politiska riktningar att driva sin med lögner kryddade propaganda utan att anklagas för att de manipulerar folk. Men vinner en religiös grupp ganska många nya medlemmar förutsätter man strax att här föreligger det mental manipulation!

Det hör också till saken att franska politiska partier under senare tid varit yppigt involverade i rättsskandaler. Politiska ledare har dömts för grova förseelser, speciellt då det gäller utnyttjande av allmänna medel för privat bruk. Om de politiska partierna skulle dömas efter samma stränga lag som de sk ”sekterna” så skulle de närmast kunna upplösas allihop.

Att politikerna placerat sig själva utom räckhåll för den nya lagen om kriminalisering av mental manipulation är helt enkelt ett utslag av ren korruption.

Frankrike vill gärna betraktas som ursprunget till de mänskliga rättigheterna och som frihetens förlovade land. Republikens valspråk är: ”Frihet, jämlikhet och broderskap.” Detta gäller det moderna Frankrike, för det har inte alltid varit så under historiens gång. För tre hundra år sedan skedde blodiga religionsförföljelser i landet, vilket orsakade att Frankrike förlorade skaror av sina bästa medborgare, som flydde till andra länder där de berikade kultur och andligt liv. Nu kan man befara att vi är på väg tillbaka till intoleransens mörka tider igen.

Samma tendenser dyker upp även i Belgien, Österrike och Tyskland. Hur länge det dröjer innan det antikristliga världsväldet blir en verklighet vet vi inte. Men tendenserna är tydliga. Som Guds folk ser vi trots allt ljust på situationen. Vi tror på sanningen i den gamla sången:

”Tidens tecken visar nu att Jesus kommer, liksom österns purpur bådar morgonen.”