CENSURERAD enligt EU-direktiv och ny persondatalag.
Avprogrammering på psyket! En fullt frisk tonåring låstes 1993 in på en psykiatrisk klinik i Mellansverige och utsattes för övergrepp av två avprogrammerare från FRI under flera månader. Socialstyrelsen bekräftar att flera liknande fall förekommit de senaste åren. Den antireligiösa hetsen tycks ha gått så långt att socialtjänst och psykiatri i samarbete med FRI nu för ett öppet krig mot de nyandliga samfunden, där skattepengar är den finansiella basen. Är detta verkligen lagligt? Troligen inte, men trots det utreds just nu om detta kan bli en ordinarie uppgift för psykiatrin. "Vi hade just ätit kvällsmat. Jag ser plötsligt flera polisbilar komma körandes i snabb fart mot tomten. När jag såg dem tänkte jag: Vad kul, polisbilar, men varför kör de så fort? Jag kopplade inte förrän mina systrar skrek: De kommer för att hämta oss! Hjälp! Hjälp!" Så beskriver 14-årige Hannes det när polisen hämtade honom och hans systrar från en s.k. sekt där de bodde tillsammans med sin pappa. Mamman hade också tillhört gruppen tidigare men hade beslutat sig för att lämna sina barn, sin man och sin tro. Sedan kontaktade hon socialförvaltningen och berättade att hennes barn hade växt upp under "fysisk och psykisk terror" och måste tas bort från "sekten". Förvaltningen beslutade om tvångsomhändertagande av samtliga barn och transporterade Hannes till ett ungdomshem där han stannade en månad. På ungdomshemmet fick han inte prata med sin pappa, sin bror eller någon annan han ville ha kontakt med. Han var helt isolerad och inte ens hans skola visste var han var. Alla brev han skrev och tog emot öppnades och lästes och alla telefonsamtal avlyssnades av personalen. Han hade m.a.o. samma restriktioner som en häktad brottsling. Efter en vecka kom en avprogrammerare från FRI som hette XX. Hon försökte få Hannes att tycka illa om sin religion genom hårda konfrontationer och våldsamma förolämpningar som pågick under flera timmar i sträck. Bl.a. påstod hon att 1000-tals "sektanhängare" hade begått självmord och drog alla religiösa rörelser över en kam som "negativa" och destruktiva. Hannes fick se på film med människor som tog sitt liv med gift och XX påstod sedan att han befann sig i en liknande rörelse. Trots att Hannes bara var ett barn och tvångsplacerad utsattes han för en massiv manipulativ påverkan. "Det hela var väldigt jobbigt", skrev Hannes senare i ett brev till en advokat. En del av tekniken var att vara vänlig mot Hannes. Avprogrammeraren tog bl.a. med Hannes till Cosmonova (en biograf med klotformig filmduk), en säker attraktion för en 14-årig kille. Men Hannes genomskådade XX och avprogrammeringen misslyckades. Det hade därmed blivit dags för en starkare medicin. Hannes förflyttades till barnpsykiatriska kliniken i Växjö, trots att han enligt överläkare YY vid intagningen "inte uppvisade några overta (tydliga) psykiatriska symtom". Men Hannes var inte där för någon vård, han var där för att bli avprogrammerad. Intagningen skedde på YYs initiativ och han valde sedan ut en ny avprogrammerare från FRI. Hannes vistades på en låst avdelning med fönster som inte gick att öppna. I början fick han inte gå ut, inte ha kontakt med sin pappa och inte ringa vart han ville. Sedan fick han träffa sin pappa på villkor att han också träffade sin mamma som han inte ville ha kontakt med. Den nye avprogrammeraren från FRI hette ZZ och var enligt Hannes inte lika hårdhänt som XX, men ändå "jobbig". Under två veckor bearbetade hon Hannes och försökte under psykiaterns direkta överinseende få pojken att lämna sin religion. Tekniken var densamma, Hannes religion skulle skändas och kränkas under långa provokativa samtal, hans lojalitet skulle nötas ner och han skulle till slut börja hata allt som var förknippat med religionen, inte minst pappan och brodern. Sedan skulle han börja tycka om sin mamma och avprogrammeraren och förstå att han var räddad. Rena hjärntvätten alltså. Men även Anita misslyckades och 14-årige Hannes böjde sig inte trots att tre månader hade förflutit sedan han tvångsomhändertogs. Avprogrammerarna gav sig dock inte utan föreslog en mer radikal avprogrammering, som skulle innebära ännu hårdare tag mot Hannes. Så blev det dock inte utan Hannes förflyttades till ett familjehem. Socialens nya taktik var att hålla Hannes borta från "sekten" så länge de bara kunde, även om det skulle innebära omhändertagande tills Hannes var 18 år. En advokat engagerade sig ett år senare i Hannes fall och skrev till Socialstyrelsen för att fråga om det verkligen var lagligt att låta avprogrammera en 14-åring på en sluten psykiatrisk avdelning. Medicinalråd ÅÅ svarade att detta är något som förekommer inom psykiatrin och att det är överläkarens ansvar att avprogrammeringen "sker med respekt för patientens integritet". Ingen kritik från Socialstyrelsen alltså. Men ÅÅ är själv delaktig i det hela som medlem och f.d. styrelseledamot av FRI. Han har dessutom medverkat i medias "sektdebatt" och är en känd motståndare till Livets Ord, där hans son tidigare varit medlem. Som ämbetsman skulle han aldrig ha besvarat ett brev som ifrågasätter FRIs verksamhet utan lämnat ärendet till någon annan på Socialstyrelsen. Denna form av jäv är särskilt allvarligt när det gäller tvångsåtgärder och bör inte förekomma. Patienters välbefinnande kan riskeras av ÅÅ dolda agerande. Hannes avprogrammering under tvång på en psykiatrisk klinik är dock inte unik. Liknande saker har hänt med andra "sektmedlemmar" som blivit tvångsvårdade, t.ex. tvingades en patient i Stockholm nyligen träffa en avprogrammerare. FRI är en organisation med starka kopplingar till psykiatrin och ett samarbete har etablerats de senaste åren. T.o.m. ÅÅ bekräftar detta i brevet till advokaten. Upplägget är "snyggt". Psykiatrin gör grovjobbet, dvs. kidnappningen som avprogrammerarna själva inte gärna utför. Tidigare var det ofta föräldrar eller annan anhörig som fick låsa in "sektmedlemmen" tills avprogrammeraren kom, men nu sköter sjukvården eller socialtjänsten det med hjälp av skattepengar. Avprogrammeraren kan t.o.m. begära betalt och ofta ligger arvodet på runt 1.500 kr per dag. För närvarande pågår en statlig utredning om ett medlemskap i en religiös grupp ger ökat sjukvårdsbehov, dvs. om de blir så störda att de måste behandlas inom psykiatrin. Utredningen är ett resultat av en motion om "destruktiva rörelser" av ÖÖ (folkpartistisk riksdagskvinna). ("Destruktiva rörelser" är ÖÖs uttryck för nyandliga rörelser och nya religiösa samfund.) I utredningsdirektivet finns bl.a. ett uppdrag att finna former för ett samarbete mellan sjukvården och "frivilligorganisationer" (dvs. FRI) beträffande sektmedlemmar. FRI är alltså på väg in i psykiatrin och socialtjänsten som en slags "hjälporganisation". Ett sådant samarbete ställer frågan om religionsfriheten på sin spets. Kan skattepengar användas för att tvinga människor bort från sin religion? Svaret borde vara givet, men efter ÖÖs hatkampanjer och FRIs positionering inom psykiatrin är det inte det längre. Exemplet Hannes visar ganska väl vart FRIs "hjälpverksamhet" leder. Motsättningarna mellan troende och icke troende maximeras och leder till total oförståelse mellan de olika grupperna. Våld kommer in i bilden liksom kränkningar, förolämpningar, påtryckningar, kidnappning och avprogrammering. Familjer splittras och blir mycket svåra att reparera helt enkelt därför att den ena parten har kränkt den andra parten fysiskt och andligt. Vänskapsband bryts och äktenskap krossas och ibland skadas människor även kroppsligen. Hannes var bara 14 år när han låstes in och utsattes för en hårdhänt avprogrammering under minst tre månader. Eftersom han inte hade någon diagnos var tvångsvården av honom inget annat än en kidnappning. Det skulle vara ödesdigert för den intellektuella friheten i vårt land om detta blir ett normalt förfarande inom psykiatrin. Fotnot: Hannes fall är helt dokumenterat i offentliga handlingar hos JO och Socialstyrelsen. e-posta till oss för att få diarienummer.
|