|
CENSURERAD enligt
EU-direktiv och ny persondatalag. 1800-talets predikanter stämplades som "predikosjuka" av psykiater Inom psykiatrin har ett ickeandligt perspektiv på människan alltid varit en underförstådd "självklarhet". Samtidigt har kyrkor, andlighet och religiösa sökare systematiskt angripits och infiltrerats av psykiatrins företrädare, faktiskt så länge psykiatrin funnits. I Sverige började detta med landets första psykiater av någon betydelse, som sjukförklarade frireligiösa i Jönköpingstrakten…-1843 skrev medicinalrådet Carl Ulrik Sondén boken "Om predikosjukan", som var ett psykiatriskt frontalangrepp på den då framväxande metodismen och gav "medicinska" anvisningar om hur man skulle bekämpa detta "vansinne". Titeln syftar på den tidens frikyrkliga predikanter som talade i tungor, något som Sondén uppfattade som en smittsam psykisk sjukdom som berodde på en "irritation" i hjärnan. Den närmaste nutida parallellen är troligen psykiatern YYs "sektsjuka" som han anser drabba medlemmar av minoritetsreligioner. Enligt Sondén startade epidemin 1841-42 i Jönköpingstrakten varifrån den spred sig upp till Skaraborgs län. Det första "sjukdomsfallet" drabbade en 16-årig flicka i Hjelmseryds socken som ägnade all fritid åt att läsa Bibeln och sedan började predika för allt större folksamlingar. "Ofta hade hon en slags svimningar ... hvarunder hon ansågs få uppenbarelser ... och började äfven då häftigt predika..." Sverige hade fått sitt första fall av predikosjukan. Sjukdomen karaktäriseras av att den sjuke "tror sig inspirerad av en högre magt, ser syner och hörer englaröster, jemte en bestämd och oemotståndlig drift att tala i religiösa ämnen, samt af en än eldig, svärmisk, nästan förklarad [= himmelsk] blick, än af ett slags magnetisk slummer, ofrivilliga muskelrörelser, ryckningar eller förvridningar." Flera läkare förde en debatt om orsakerna till predikosjukan i Aftonbladet. Dr Sköldberg från Jönköping ansåg att den berodde på en inflammation i medulla oblongata, d.v.s. förlängda märgen. Sondén själv trodde dock mer på en irritation någonstans i hjärnan, utan att kunna säga exakt var, eftersom inga "liköppningar" ännu utförts. Intressant är att Sondén aldrig träffade någon predikosjuk "patient", än mindre undersökte någon. Hans slutsatser vilar på hörsägen, vilket kanske är signifikativt för hela denna debatt fram till idag.
Epidemin drar med sig flera byar; i Hjelmseryds socken, där det första fallet upptäcktes, insjuknade 60 personer. I Svennarums socken predikade "sinnessjuka" personer så att 80 personer fick predikosjukan "hvaraf några förpassades till Lazarettet i Jönköping". Kongliga Sundhets-Collegiet (Socialstyrelsen) fick 1843 in 300 rapporter om predikosjuka, men Sondén uppskattade det verkliga talet till minst det dubbla. Länsstyrelsen i Jönköping beslutade slutligen, efter påtryckningar från biskoparna i Skara och Växjö, att författningarna rörande smittsamma sjukdomar också skulle gälla för predikosjukan. Detta gav läkarna möjlighet att isolera de "sjuka" från andra för att undvika "psykisk smitta". T.o.m. den friska lasarettspersonalen måste enligt Sondén noga akta sig för all kontakt för att undvika sjukdomen.
Sondén ger kompletta anvisningar för hur de "predikosjuka" ska behandlas och märkligt nog är hans anvisningar förvillande lika de metoder som dagens antisektrörelse vill införa. Där finns alla ingredienser med från påverkan av eleverna i skolan, till lagändringar för att skapa ett "undantagstillstånd" inom religionens område. Särskilt betonade Sondén vikten av ett hårdhänt uppfostringsarbete i samarbete med en religionslärare, en procedur som starkt påminner om s.k. avprogrammeringar av sektmedlemmar där kidnappning, utmattning, övervåld och "information" som går emot den egna tron, ibland i kombination med droger är de väsentliga elementen. "Allt måste praktiskt läras genom erfarenhetens oafvisliga tvång", skriver Sondén om religionslärarens och läkarens arbete. "Man har ofta svårt att med förnuftskäl öfertyga förnuftigt folk; hvad kan man då väl hoppas att derigenom uträtta på galna? Det yttre tvånget, den oundvikliga nödvändigheten besegrar deremot slutligen det mest hårdnackade motstånd."
Förutom psykiskt och fysiskt tvång användes olika mediciner för att "bota" de tungomålstalande patienterna. I första hand var det opiater som kom till användning, både bland de som togs in på Jönköpings lasarett och bland de som var kvar i byarna. Bara i ett distrikt rapporterades den 20 mars 1843 om 137 predikosjuka varav 15 var intagna. I en by fick 11 personer opium. Sammanlagt handlar det alltså om hundratals människor som drogades ner på grund av sin tro. Otroligt nog pågår detta ännu idag i Sverige. Medicinalrådet XX rekommenderar i en artikel i Läkartidningen 1991 att psykofarmaka användas för att återanpassa tidigare anhängare av Livets Ord. Sondén startade med sin bok om predikosjukan en lång rad attacker mot andligt starka församlingar från psykiatrins sida. Vid sekelskiftet kallades frireligiösa ledare in för psykiatriska undersökningar samtidigt som de s.k. Uppsalafilosoferna svepte in Sverige i ett alltmer kyligt materialistiskt tankeklimat. Under 1900-talet fick psykiatrin Svenska kyrkan på knä och gick sedan över till att angripa nyandligheten.
|